hade varit vilka herrar de tvingats betala sin skörd i skatt eller tribut till.

Mitt på dagen nåddes Gwalior. Ännu en stad som den våldsamma nordindiska historien begåvat med ett över-dimmensionerat fort. Samt en mängd blodiga drabbningar om vem som skulle få suga ut omgivningen bakom dess trygga murar. Stora konceptuella likheter fanns med jättefortet i Chittogarh. Även i Gwalior var det snarare ett befäst berg än en fristående byggnad som täcktes av fort begreppet.

Runt det murbeklädda berget bredde den moderna staden Gwalior ut sig. I vars ologiska gränder och överbefolkade gator lastbilen naturligtvis virrade bort sig. Mycket bök senare fann dock Martin den vindlande väg som ledde upp till det ytmässigt väldiga försvarsverket.

Att planera en stormning av fästet måste ha varit en värdig utmaning för var belägringsingenjör. Fortet omgavs av hundra meters stupp på alla sidor, krönta av tio meter höga murar av sådana dimmensioner att de svårligen hade kunnat forceras utan tillgång till avsevärd eldkraft.

Så var Gwalior också den stödjepunkt som sist föll när britterna, med stor brutalitet och hänsyns-löshet, återerövrade norra Indien efter det stora myteriet vid artonhundratalets mitt. Ett myteri där indiska stödtrupper i imperiets tjänst dödade

sina egna officerare, koloniala adminsitratörer och alla britter som de kom över, inklusive kvinnor och barn. Så skedde över hela norra Indien. Under nästan ett år hindrade myteristerna den brittiska Union Jack att fladdra för vinden - innan den koloniala ordningen återställdes med väldrillade kanoner, gevär och bajonetter. Idag ser många indier myteriet som självständighetensrörelsens första strid mot den brittiska bulldogens förtryck och ekonomiska utsugning.

Började vår erövring av Gwaliors fort med att åka till Man Singh. Ett palats innanför murarna, vars fasad till skillnad från mogulernas byggnadsverk gick i blått istället för rött. En skön avkoppling för ögonen.

Invid palatset fanns en stor terrass där ett femtiotal uniformerade scouter av yngre modell stod uppställda. Framtidens hopp höll på att initiera någon sorts tävling av patrull karaktär, under för organisationen tillbörliga pseudo-militaristiska former.

Var inte utan att jag undrade om de stolta indiska pojkarna visste att just på den plats där de, i ordnade rader och med dinglande fanor, stod var exakt den plats, på metern när, där de presumtiva ledarna för det krossade myteriet hade avrättats hundrafemtio år tidigare.

Metoden som använts, och uppskjutandet av den indiska självständigheten i hundra år till, var lika blodig som den var innovativ. De summariskt dömda bands fast över mynningen på en grov-kalibrig kanon - som sedan fyrades av.

O det ärorika brittiska imperiet; spridandes civilisation, europeisk teknologi och kristen moral till behövande folk på andra sidan havet.

Den vinge av palatset där besökare, efter betalt inträde, släpptes in utgjordes av en grupp små luftiga innergårdar. Väggarna och taken hade konstruerats av skickliga murare som verkade ha dubblerat som skulptörer. Alla ytor var översållade med intrikata dekoreringar, mönstrade perforerade skärmar och små skulpturer av elefanter och andra för landet typiska väsen. Visst var det vackert, men under de senaste dagarna hade vi nästan konfronterats med dylika underverk på en daglig basis. Så särskilt imponerad blev jag inte.
Man Singhs nedre regioner var dock en helt annan sak. Smala, branta och ringlande trappor, klaustrofoba salar, i det svarta berget snidade figurer, permanent mörker (ficklampa var en nödvändighet) och en stor koloni med fladdermöss gjorde utrymmena som hämtade från en saga av den sort som elaka barn skräms med. Att de fuktiga utrymmena hade använts som fängelse av såväl moguler som britter kändes naturligt. Imponerad blev jag.
När jag irrade omkring nere i mörkret kom plötsligt insikten att kroppen var i desperat behov av en sanitetsinrättning - för den typ av verksamhet som inte kunde utföras i ett avskilt hörn. Någonting som ätits var lika reaktivt i magen som magnesium vid höga temperaturer.

Blev först bemött med ett stort frågetecken från biljettförsäljaren när jag förklarade vad som söktes. Men blev efter lite uttrycksfullt kroppsligt teckenspråk dirigerad till en smal, och något instabil, trappa vid vars topp det skulle finnas ett tillbörligt utrymme.

Den anvisade toaletten var absolut widrog. Smal trappa tilltrots verkade en elefant med turbolent mage ha letat sig dit - och sprutlackerat väggar och tak i brunt på naturlig väg. Det var intorkad avföring precis överallt och golvet översvämmat av en mångfärgad sörja. Men läget var akut så jag var tvungen att göra det som måste göras, även om tronen av porslin inte verkade ha fungerat på många månader.

viss värme det kan erkännas att mitt besök förvärrade situationen ytterligare. Är full av medkänsla för den stackare som någon gång blir satt på att sanera utrymmet. Något som inte verkade ha skett under de senaste decennierna.

Åkte runt till olika tempel uppförda innanför de vaktande murarna. Ett av sten och lutning inhägnat område som till största delen utgjordes av ödeland och gräsmattor. Den gamla stadsbebyggelsen hade flyttats ned från berget efter det att murarna förlorat sin betydelse i och med de tunga kanonernas intåg på den militära scenen. Intresset för tempel var dock lågt i gruppen. Efter det första besöket var det bara Matthew som pliktskyldigt lämnade lastbilen för att träda in i de toppiga byggnader som tillägnats Shiva, Kali och de andra mångfärgade hinduiska heligheterna.

Vägen ned från berget flankerades av stora skulpturer, många meter höga, som huggits ut direkt från bergssidan. Påminde mycket om de av Buddha- statyer totalt perforerade berg som finns på några platser i Kina. I Gwalior föreställde de skulpterade, till synes välmående, mansfigurerna emellertid personer med anknytning till den jainistiska religionen.

När mogulerna erövrade Gwalior, med fort, skadade de rättrogna segrarna statyerna så gott de kunde - som goda muslimer de var. Det är först under senare år som de har återställts till ursprungligt skick. Hur man nu återställer skulpturer som huggits ut direkt ur berget efter att de förstörts.

Är inte utan att jag känner vemod över den genom historien så väl bevisade viljan hos människor uppfyllda med nya idéer att förstöra det som ärvts från tidigare generationer. Syftar här dock inte på, den nödvändiga, rivningen av de gamla Klara kvarteren. Alltid har förstörelsen skett i en air av religiös eller politisk rättfärdighet, där våldets destruktiva kraft i nuet ansets vara en nöd-vändighet för framtidens lycka och välstånd. Få gånger har vandalismen rättfärdigats av historien, i vart fall inte den tolkning som skrivits av västerlänska kulturrespekterande liberaler.

Efter Gwalior förbyttes utsikten från lastbilen från arbetade åkrar till oregelbunden tät skog av tropisk natur. Expeditionen hade nått djungelbokens prunkande land. Tyvärr befolkades skogarna av mer än djur och träd. Där fanns också banditer som terroriserade byar och resenärer i regionen. Daociterna, som de indiskt laglösa kallades, sysslar under

nätterna med traditionellt stråtröveri och utpressning. Brotten sker i fysiskt skydd av djungelns täthet och motiverades, av banditerna, genom luddigt svammel om den kommunistiska världsrevolutionen och klasskampens nödvändighet. Daociterna betraktade sig nämligen som rättmätiga kämpar för böndernas rättigheter - och ansåg sig därför kunna ta ut en rimlig materiel ersättning ifrån dessama, oavsett om bönderna ville eller inte. Allt för att kampen skulle kunna fortsätta. Och tullar på resande har ju alltid varit en grundläggande fiskal metod för dem som med andras pengar vill göra gott, eller bara njuta av en överdådig måltid.
Men eftersom vi färdades under dagtid var vi, relativt, säkra från rövare och banditer. Expeditionen kom således, utan större missöden än ett par smärre navigeringsproblem, fram till den lilla hålan Orchha i skymmningen.

Janet och Dave tog på sig ansvaret att skaffa fram lämpligt husrum för gruppen. Det fanns bara ett rimligt alternativ i den sömniga lilla orten, så det var snabbt gjort. Små, men rena, rum och en gemensam balkong mot det som kunde kallas Orchas huvudstråk erbjöds. Nedanför balkongen vandrade magra vita kor och tillika utmärglade sadhus förbi; till och från byns viktigaste tempel.

En snabb dusch innan vi gav oss ut på jakt efter ett lämplig ställe att med mat och dryck fira Robins födelsedag på. Återigen fanns det bara ett alternativ, och där hamnade den muntra och festglada gruppen. Att det sedan tog hur lång tid som helst att få mat - well, det är Indien. Ost i tomatsås och en hög med nygräddade chiapatis var dock en god måltid i denna vegetariska del av världen.
Robin förärades, förutom några muntrationer till tal och allmänna välgångsönskningar, en hemsk grön t-shirt med Taj Mahal på. Fantastiskt hur någonting så vackert som Taj kunde projekteras till någonting så simpelt som en risig T-shirt av turismens vilja till billiga troféer.

Kvällen och samvaron fortsatte på hotellets balkong. Där vi bland annat kunde beundra de osannolika härken av sammantvistade telefon- och elledningar som i olösbara nystan hängde från taken. Skapade fjärran från säkerhets-tänkande, funktionalitet och en verklighet där vårt koncept av ordning rådde. Drycker dracks, sånger sjöngs och djupa samtal hölls innan vi en och en föll till sängs.

på samma sätt. Men jag hade inga problem att somna om.
Någon timme senare väcktes jag åter av aktiviteter på gatan nedananför. Denna gång var det försiktiga trumslag och kvinnors stilla sång som avbröt morgonsömnen, en väckning värdig himmelriket. Ljuden kom från deltagarna i en tidig morgonprocession, med endast kvinnliga deltagare, till Orchas mest betydelsefulla tempel. Med sig bar kvinnorna dagens blomsteroffer. Kände mig pigg och gick ned till en enkel gatuservering för att äta ett par banan-pannkakor som tidig frukost.
Efter diverse sporadiska morgonaktiviteter och lokalisering av alla gruppmedlemmar mötte vi upp med en guide som artigt kommit och presenterat sig under gårdagens middag. Han hade givit ett tillräckligt positivt och trovärdigt intryck för att han skulle kontrakteras för en dags guidning runt Orchha.

Den nu så obetydliga byn hade en gång varit huvudorten i ett smärre, men självständigt, djungelrike. Som dock i grunden besegrades och erövrades av mogulerna när de med svärd, kanon och kavalleri äntrade den regionala scenen. Kungarna i Orcha tilläts dock av de muslimska segrarna, skickliga politiker som de var, att leva vidare under ett visst mått av självstyre - så länge den ålagda tributen regelbundet betalades.

Men när en snål, modig och dum kung ett par generationer senare höll inne med betalningarna återkom den dåvarande mogulhärskaren med sin talrika och väldrillade arme. Han krossade den lokala potentatens begränsade maktbas och plundrade Orcha med tillhörande rike åter till stenåldern. Samt fråntog staden allt vad tidigare självständighet varit.

Ett typexempel på filosofen Arne Ankas maxim varför man betalar skatt: - ”För annars åker man på däng”.

Orcha förföll och avfolkades. Idag är den forna huvudstaden inte mycket mer än en by av storlek större där endast några halvt förfallna palats och mäktiga tempel står som minnen från fornstora

lämpliga pilgrimsmål för de ständigt vandrande sadhuerna. Som med sin tiggande och mediterande närvaro satte en distinkt prägel på byn. Stämningen var inte helt olik den i Pushkar, även om mängden backpackers var lägre.

Det är inte enkelt för oberoende resenärer att åka till Orcha. Närmaste tågstation ligger många mil bort och flygplats är ett än mer okänt koncept. Enda vägen till byn var inte mycket till väg, och var i sådant skick att mindre härdade turistgrupper inte betraktade den som farbar - lämnandes Orcha obesökt. Om det är till ortens förbannelse eller till dess bästa är en intressant retorisk fråga. Tillståndet lär i vart fall inte vara särskilt länge. Det är bara en tidsfråga innan bättre kommunikationer byggs och byn invaderad av hela spektrat av resenärer; och inte bara av fotvandrande heliga män och lastbilsbundna overlanders.

Guiden började med att dirrigera oss upp till det förfallna palats vars höga och spöklika fasad hängde över byn; en gråsvartfärgad vägg beströd och dekorerad med en mängd fönsterspringor, tinnar och torn. Det verkade gravt över-dimensionerat i förhållande till sin omgivning och väldigt felplacerat där det stod vid sidan av den sömniga och obetydliga byn. Palatsets historia är en tragisk skröna om rövslickeri, viljan att imponera och allmänt dålig resursoptimering.

Det byggdes på den tid då Orchas kung förlorat sin självständighet, åren då dryg tribut till mogulerna betaldes. En gång lät härskaren i Agra meddela den tributgivande kungen att han skulle komma på besök någon gång under det kommande året. Kungen, som ville imponera, lät omedelbart påbörja uppförandet av ett nytt palats enkom för att husera sin mäktiga gäst. Han

Men döm sedan om hans förvåning när mogulkejsaren bara stannade en natt i Orcha, istället för de kamratliga månader som kungen hade haft i tanke. Så det stora palatset, som generöst överlämnats till kejsaren vid hans ankomst, kom bara att bli nyttjat under en enda natt av den höga potentaten.

Själv misstänkter jag emellertid att det nybygda palatset efter den stora mogulens avresa kom att användas av den lokala regenten och hans efterföljare. Vad än guiden envisades med att säga om att prakt-kontruktionen plomberades och övergavs efter den där ensamma natten.

Den storstilade byggnaden var välbehållen. Även om tidens gång kunde läsas i sprickor i väggarna, flagnanade puts, otämjda växter och saknade takstenar. Vi var, med undantag av en hund som hade adopterat oss, ensamma besökare när trappor bestegs och rum ut-forskades. Att byggherren varit hindu, och inte muslim, kunde ses på de skulpterade elefanter och andra för mig exotiska djur som smyckade väggar och tak.

Uppe i de högsta hörntornen hade gamar modell större byggt sina bon av gren och kvistar för sin sällsynt fula avkomma. Kändes lite ironiskt att stöta på dem i djungeln, när vi inte hade sett en enda representant för släktet under de månader som expeditionen hade vistats i hel- och halvöknar. Miljöer som, i vart fall i serietidningarnas värld, brukar associeras med dessa krokhalsade och asätande fåglar.

Men bortsåg man från de fula fågelungarna (som garanterat inte skulle bli några sköna svanar) var utsikten från palatsets övre våningar ut mot

den i djungel inlindade omgivningen verkligen anslående. Toppiga hinduiska tempel som stack upp här och där från den kompakta växtligheten och ett snabbt strömmande vattendrag som likt ett glittrande blått band bröt fram i grönskan. Vackert, överväldigande och som hämtat från någon påkostad Hollywood film med trivial dialog och exotisk miljö.

Invid det i onödan byggda palatset fanns ett annat, något mindre överdådigt, residens som hade fungerat som hem och centralpunkt för Orchas lokala regenter, såväl i självständighet som i tributstat. Konstruktionen var där mer funktionell, och mindre dekorativ - görandes ett besök mindre intressant.

I ett av rummen hade vägarna fyllts med målningar med motiv hämtade från den osannolikt rika hinduiska floran av myter och gudar. Den propert klädda guiden gjorde där verkligen skäl för sin lön när han i detalj redogjorde för vad varje bild föreställde, vilka gudar som deltog, deras ansvarsområde och några relaterade anekdoter som, för hedningar likt oss, var poänglösa och osammanhängande.

Det hela var fruktansvärt tråkigt. Vi lyckades dock avbryta guidens sprudlande berättarglädje innan han började recitera hela det indiska nationaleposet Mahabarata (som i tryckt version upptar ett helt nedläggningshotat svenskt småstadsbibliotek). Och det var inte utan att en viss mättnad hade börjat infinna sig i gruppen när det gällde att bese indiska palats. Även hos mig.

Avnjöt lunchen i byns andra, mer spartanska, restaurang; ett par grovt snickrade bord med plaststolar som hade ställts ut på den kobeströda gatan och ett svart hål i väggen med tillhörande flottkock. Men det var svårt att klaga när en rejäl portion med chow mein kostade mindre än fem svenska kronor.

På en kulle stod en helgedom som till utseendet kunde vara inspirationen till ”The Tempel of Doom”, från den andra filmen om Indiana Jones. Den hade en reslig svarta fasad och en taggig, nästan lite smyggotisk, arkitektur. Inuti var det högt i tak, mer rymd än i något annat hinduiskt tempel som vi tidigare hade besökt. Men väggarn var vita, kala och helt utan tillstymelse till liv och karaktär. Med undantag för en handfull beniga sadhus i lotuställning, försatta i djup meditation, verkade templet oanvänt och evakuerat.

Fortsatte ned till floden, den vars strömmande flöde vi hade beundrat från det första palatsets tak. Där fem - till utseendet klumpiga - paviljonger hade uppförts i sten under en för Orcha mer välmående tid. Paviljongerna, en guidbok kallade dem generöst för palats, hade fungerat som sommarbostad under årets odrägligt varma månader för Orchas kung med tillhörande uppvaktning. De låg väldigt vackert placerade. Kombinationen av frodig djungel och svalkan, och ljudet, av snabbt strömmande, vatten var drömskt.

Rundturen avslutades med att vi slog lovar kring det heligaste templet. Det som attraherade sadhus från både när och fjärran. In fick vi inte komma. Utläningar betraktades som kastlösa utifrån den intoleranta, rasistiska och förtryckande hinduiska religonen. Därmed ansågs vi sakna den medfödda värdighet, rang och mänskliga värde som krävdes för inträde i det mest vördade. Undrar hur det skulle gå hemma i Sverige om man hade en religion där människor på grund av ras förvägrades inträde i de för inriktningen uppförda sakrala byggnaderna.
Vi fick istället nöja oss med att beskåda alla sadhus, försäljare (saluförandes statyeter, färgglada bilder på gudomligheter och oranga blommor att offra inne i templet) och vanliga troende som flockades på gården framför. Det var mycket liv, jämfört med resten av byn. Även om några av de heliga männen, som satt i nytolkande kroppsställningar och mediterade under träden, var långt ifrån rörliga.

Guiden försökte avslutningsvis, efter en i övrigt väl utförd uppgift, väcka vår entusiasm för att åka till en annan, mindre, by där invånarna tillverkade miljövänligt papper för hand. Att vi, förutom att beskåda tillverkningsprocessen, även skulle ha möjlighet att köpa slutprodukten var inget argument som bet. Janet och Dave var undantagen som bekräftade regeln när de satte sig i en skraltig riksha för att åka och beskåda papperstillverkningens mysterier.
Vi andra återvände till hotellet för att sätta oss på balkongen, njuta av tillvaron och ta del av det lite lugnare tempo som gled förbi på gatan av upptrampad jord nedanför.

När skymningen närmade sig letade vi oss åter upp till ”the tempel of Doom” för att från dess tak beskåda en färgrik, och snabb, solnedgång över djungeln.
Middag på samma ställe som dagen innan - tillagningstiderna var fortfarande skrattretande långa. Bekräftade och förstärkte min åsikt om att vegetariska hamburgare är ett väldigt uselt substitut mot den äkta varan; men vad göra i en zon som deklarerats ensidigt vegetarisk?

På gatan utanför mötte vi morgonprocession till templet. Det var kanske ett femtiotal, i blommor draperade, kvinnor med levande ljus i händerna som i morgondunklet långsamt gick gatan fram mässandes en entonig, men attraktiv, hymn. Det var som ett Luciatåg, modell Indien, där tärnornas bländvita dräkter ersatts av mångfärgade saris och ”Stora blåa Shiva” sjöngs istället för ”Heliga natt”. Vem av kvinnorna som fungerade som Lucia var oklart. Kanske hon som slog takten på en liten trumma? Inte heller bjöd de på lussekatter eller pepparkakor - men jag fick en orange blomma av en flicka. Hon var söt.

Alla i gruppen var dödligt trötta när lastbilen lämnade Orcha. Samtidigt spred solen sina första trevande strålar över den gröna djungeln.

Djupt inne i djungelns ingenstans låg den lilla byn Kahjuraho. Länge var den bortglömd och ignorerad av världen, men idag har den en gång sömniga lilla orten en massiv turistisk upptagningsförmåga. Bland annat en egen flygplats för jetflygplan, flera lyxiga hotell och ett flertal restauranger med menyer på alla de stora turistspråken: engelska, franska, tyska, japanska, italienska, skandinaviska och hebreiska.

Orsaken till all denna inbjudande och lockande modernitet var att i Kahjuraho, mitt ute i djungelns ingenstans, fanns en samling tempel - av en något speciel natur - vars berömdhet sträckte sig vida utanför den hinduiska kulturkretsen. I vanliga fall var byn översvämmad av influgna besökare från fjärran länder - men med det dåvarande, paranoida, världs-läget var det nära nog tomt i turistoasen när den blå lastbilen kom på besök.

Vår första prioritet var att få i oss en gravt försenad frukost, klockan hade redan hunnit bli tidig eftermiddag. En trevlig takrestaurang med italiensk touché fick äran att nära gruppen. En kryddstark pasta arabiata och ett par creps med skinkfyllning som sidorätt var en utmärkt, om en något försenad, start på dagen för magen.

Kahjurahos berömdhet ligger inte bara i den utomordentligt höga kvalitén i stensniderierna som täckte de över åttio templens fasader och väggar. Utan också för de, minst sagt vågade, motiv av erotisk karaktär som skulpteras. Världsarvet i Kahjuraho var hårdporr huggen i helgad sten.

Templen uppfördes vid tiden runt det första millenniet. Samtidigt som nordborna roades sig med att dra på vikingatåg, plundra England, upptäcka Amerika, grunda Ryssland, bli kristna och resa runstenar till fallna kamraters åminnelse. Varför templen byggts just i Kahjuraho, då liksom nu fjärran från allmän civilisation och genomfart är en gåta, för såväl besökare som lärda forskare.

Faktum är att själva syftet med de erotiskt utsmyckade templen, som uppförts med stor frenesi under en relativt kort tid är okänt. Även om många mer eller mindre osannolika teorier framlagts, angripits och försvarats sedan britterna ”återupptäckte” det speciella klustret i samband med sin erövring av området. Den enligt min mening bästa teorin var att templen använts i rent utbildningssyfte, att med hjälp av

bilder visa nya generationer livets realiteter. En princip som funkar på tvåtusentalet, borde också ha funkat då.

När inträdet skulle betalas (tvåhundrafemtio rupies eller fem dollar) lade en välklädd och artig indier beslag på vår uppmärksamhet när han såg att vi tänkte betala med rupies. Den välputsade gav oss ett erbjudande. Vi skulle få fem dollar av honom för att köpa biljetter med. Och efter att de var köpta skulle vi ge honom tvåhundrafemtio rupiers. På så sätt skulle vi vara skyddade - om han försökte sig på något lurt. Var först skeptisk mot förslaget. Kunde inte riktigt förstå varför mannen ville genomföra det han föreslog. Något skumt måste det ju helt enkelt vara. Vi var trots allt i Indien, och vid ingången till en klassisk turistisk sevärdhet av det stora formatet. Och på dylika platser fylkades av hävd och erfarenhet bedragare, rufflare och annat lömskt folk.

Först efter att i detalj ha granskat och jämfört hans dollarsedlar med sådana som vi redan hade i vår ägo (om han försökte prångla ut förfalskade sedlar) gick vi med på transaktionen - mer av nyfikenhet än av hjälpsamhet. Det var heller inga som helst problem att betala det, för indiska mått, dyra inträdet med sedlarna som vi fick av den välskräddade.

Det var först senare som det gick upp för mig vad han sysslade med - arbitrage verksamhet, om än i det lilla formatet. Då den paritet som rådde mellan valutorna i biljettbåset hade en viss diskrepans med den realitet som rådde på den fria marknaden.

Vad som skedde var som följer: Mannen köpte fem dollar på ett officielt växlingskontor till en kurs av 47,15 rupiers per dollar, total kostnad 235,75

rupiers. Han genomförde därefter en ovan nämnd transaktion vid ingången till tempelområdet med godtycklig turist, och hade när den var klar 250 rupiers. En vinst på totalt 14,25 rupiers (ungefär två svenska kronor), vilket kanske inte är så mycket vid första anblicken men med tanke på att han gjorde transaktionen med fem av oss kom han upp i den inte obetydliga summan av 71,25 rupiers i ren vinst. Vilket var betydligt mer än vad en bra middag i Indien kostade. Förloraren på det hela var den indiska staten; vinnaren, denna indiska Long-Term Capital Management (en i många avseenden spektakulär spelare på finansmarkanden) wannabe på mikronivå.

Templen låg i små grupper utspridda på stora välskötta gräsmattor. Här och där fanns ett fåtal strategiskt planterade träd varunder möjlighet till skugga gavs. Det var direkt möjligt att se att helgedomarna inte längre var levande, i bemärkelsen att religion inte längre alltför aktivt utövades i dem. De utsökta stenbyggnaderna, som tidigare varit helgade åt några av hinduismens många gudar, tjänade numera istället som kultplats för den moderna globalismens universella övergud - mammon.

Gick runt med Tony och Sacha till ett femtontal av de främsta templen (väldigt mycket ta av och ta på sandaler) och kunde snart göra tre konstateranden.

För det andra att utsmyckningarna inte skiljde sig allt för mycket åt mellan de olika templen. Hade man sett nymferna i ett av dem hade man beundrat nymferna i dem alla. Begreppet serieproduktion hade uppen-barligen varit känt i Kahjuraho nästan tusen år innan Henry Ford berikade den amerikanska drömmen med det löpande bandet.

För det tredje var majoriteten av skulpturerna inte alls så vågade som ryktet förtäljde. I vart fall inte för oss frigjorda barn av nittonhundratalets andra hälft. Att puritanska artonhundratalsbritter hade fått slag när de konfronterades med Kahjurahos nakna väl-svarvade sten var en helt annan sak. Enligt ryktet fick ju drottning Victorias mest väldresserade, och hunsade, manliga undersåtar slag bara de råkade skymta en kvinnas blottade vrist i den sexuella öken- miljö som änkedrottningen föreskrev. Hon som härskade, i vart fall nominellt, över allt det röda på

världskartan. Men, det måste sägas, några av freskerna var anmärkningsvärda för modellernas imponerande gymnastiska färdigheter i grupp - och bitarna med åsnor behåller chockvärdet än idag.

Efter att ha besökt de vågade templen återsamlades gruppen på ett backpackerställe till restaurang, som drevs av en äldre österrikiska, en bit från ingången. Hennes kycklingsoppan visade sig vara undermålig, mer kokt på segt brosk än på saftigt kött.

Till kvällen planerades en dignande BBQ varpå ingredienser, efter visst besvär, införskaffades med hjälp av den österrikiska damen. Historien om hur hon hade hamnat i Kahjuraho, mitt ute i djungeln, var säkerligen mycket intressant. Om jag någon gång kommer åter hoppas jag få höra den berättas.

Någon mil utanför den turistanpassade byn låg ett litet spartanskt djungelläger vid slutet av en dåligt uppkörd djungelstig. Där spenderade expeditionen natten. Våra sovsäckar och liggunderlag rullades ut på en träplattform, kanske tio meter upp i grenverket på ett mäktigt träd. Som växte invid en ymnigt strömmande flod (inga mygg). Det var läckert. Jag får troligtvis aldrig se ett mer välplacerat trädbaserat boende än detta.
Försöken att bedriva fiske i syfte att dryga ut middagen misslyckades kapitalt. Glädjande nog, min preferens för vattenlevande varelser på matbordet är som sagt var noll och intet.

Under tiden som vi grillade nynackade kycklingar, knotiga sötpotatisar och stora gula lökar över en sprakande eld försattes lägret i beckmörker av ett strömavbrott. Enligt grabbarna som drev stället var det vanligare att de saknade ström än att de hade den, nyckfull var moderniteten. Turligen var vi utrustade med ficklampor; så ormskräcken utanför eldens illuminerade radie behövde inte bli alltför stor.

Julie fick reda på att det låg ett tigerreservat precis i närheten, och satte - naturligtvis - igång en intensiv kampanj för att dagen som skulle komma borde inledas med ett tigersafari. Trots att expeditionen hade en mycket lång körning framför sig till Varanasi. Gruppen hakade dock på prospektet som presenterades. De flesta av samma skäl som jag, rädslan att gå miste om något. Det skulle ju vara oerhört snöpligt om en tiger siktades och man inte var med.

den varma sovsäcken (natten var förvånansvärt kall) och paketerade mina pinaler.
En jeep, av bastant rysk modell, med öppen bakdel och tillhörande chaufför var kontrakterad för att ta oss till, och runt i, tigerparken. Men först stannade den vid en enkel servering där gruppen fick sitt ned runt en värmande eld och dricka varm dryck i den svarta natten. Strömmen lyste fortfarande med sin frånvaro.

När vi kom fram till nationalparken/tigerreservatet i Pana visade det sig att det prospekt som Julie presenterat kvällen innan hade varit något optimistiskt utifrån en ekonomisk synvinkel. Inträdet var betydligt högre. Detta till trots var alla överens om att genomföra safarin, det handlade ju trots allt om stora randiga tigrar.
En spårare tillika guide stuvades in i jeepen, som redan var tämligen trång. Det gick först när alla i jeepen stod upp, med undantag av chauffören förstås.

Efter en kort dragning om parken, och vad vi fick och inte fick göra, passerade jeepen igenom de Jurassic park inspirerade grindarna. Innanför skulle det bo trettiotre tigrar i det närmaste full frihet. Det vill säga, sannolikheten att få se någon var inte stor, parken var vidsträckt. Men vi hade kamerorna i högsta hugg.

Förutom oss var det en annan jeep med utlänska turister som prövade den zoologiska morgon-lyckan. I den var alla mangrant klädda i komplett safariutstyrsel, inklusive bredbrättade hattar, som verkade som hämtade från Karen Blixens Kenya. Såg komiskt ut när dessa storviltsjägar-wannabees förberedde sina, alltför dyra, utrustningar för det stora äventyret.

Initialt var det ”bara” tät, för ögonen svårgenom-tränglig, växtlighet vid sidan av grusvägen. Men

Vid ett tillfälle blev det himla liv på ett gäng apor uppe i träden. De skränade och hoppade som de mest fanatiska fansen på ståplatsläktarna under ett glödhett engelskt fotbollsderby. Spåraren viskade att det var tecken på att en tiger fanns i vår absoluta närhet. Spänningen var på topp, kamerorna laddade, tummarna på avtryckarna, blickarna spelade, tysnaden total (undantaget aporna) och adrenalinet pumpade. Men inte kom det någon svartgul randig best smygande för det.

Med eftertankens kranka blekhet är det nog troligare att apornas nervösa beetende härörde från den av vilt stirrande kosmopoliter full-proppade jeepens närvaro än en eventuell tigers.

Något senare hördes ett mäktigt brak i djungeln, spåraren meddelade att det var en elefant som närmade sig. Häftigt en vild elefant, tänkte jag

och siktade med kameran. Först syntes bara de vita betarna och den gråa svängande fronten på det stora djuret. Som verkade vara på väg rakt mot vår position genom den täta undervegetationen.
Den raka kursens förklaring, kom några sekunder senare när ”föraren”, en liten indier med korslaggda ben, på dess rygg blev synlig. Så vild var den elefanten. Lustigt vilken skillnad man gör mellan vilda och domesticerade djur när det gäller värdet av zoologiska observationer.

Efter ett par timmar gav vi upp och återvände till campen, med filmrullarna fortfarande, i stort sett, oexponerade. Den andra jeepen, med sina överklädda besökare, hade inte heller sett någonting; förutom hjortar och apor vill säga.

Väl tillbaks till campen förklarade Julie att hon inte tänkte följa med till Varanasi. Istället tänkte hon stanna kvar där hon var - i lägret, vid floden, nära tigerparken. En av de lokala grabbarna hade intalat engelskan att han kunde ta henne till en grotta i parken där hon garanterat skulle få se tigrar, såväl fullvuxna som ungar. Julies naivitet nådde ständigt nya höjder. Hon lyckades också övertala Janet att stanna kvar. På något dunkelt sätt skulle de senare återansluta sig till lastbilen i Varanasi.

Martin var inte glad över beslutet. Expeditionens avfärd till Varanasi hade redan blivit försenad till följd av morgonens safari och resan till den för hinduer så heliga staden skulle ta många tunga körtimmar.
Att packa ihop och lasta lastbilen gick långsamt, alla var tröga som sirap. Puffade slutligen igång det blåa åbäket vid niotiden, kraftigt försenade även efter den mest pessimistiska av planeringar.

Vägarna under förmiddagen var de sämsta vi hade frekventerat. Och det ville inte säga lite; expeditionen hade rullat många mil sedan Dovers vita klippor lämnades i augusti. Det enda som återstod av asfalten var en smal sprucken sträng om någon halvmeter i mitten av ”vägen”. Resten var totalt sönderkört, bara en evig följd av stora eller gigantiska gropar; timme ut och timme in. Färden var så pass skakig - och ljudlig - att all form av aktivitet på flaket avstannade, att läsa eller prata var komplett omöjligt. Trots att hastigheten aldrig var högre än trettio kilometer i timmen. Tur nog var trafiken lindrig, oftast obefintlig.

På eftermiddagen gjorde vi ett snabbt stopp i Satna, en indisk stad bland många andra, för att handla och förtära en försenad brunch; samosas och bananer. Själv blev jag mätt efter tre samosas och ett par bananer, Dave fick i sig tolv samosas och en hel klase med bananer. Sydafrikanen ägde verkligen en formidabel magkapacitet.

Efter Satna blev vägen bättre och ett parti canasta initierades, ett spel som för mig var en ny bekantskap; en angenäm sådan.

När mörkret föll korsades den mäktiga, och heliga, floden Ganges. Ytterligare en av jordens mer namn-kunniga floder, ja kanske den mest värdeladdade av dem alla? Så intimt förknippad med den hinduiska religonen som den är.

Kom till Allahabad. Bara för att hamna i en lastbilsskockning, av en sådan magnitud som seglivade legender spinns ur. Staden fungerar som det nordindiska vägnätets Hallsberg. Där allt och alla transportleder korsar varandra, tyvärr utan avlastande ringväg. Varpå all trafik leddes in till den trånga och oplanerade stadskärnan, med oändliga köer och ett, även för indiska förhållanden, ostrukturerat och sprudlande stök som följd. Tog Dave dryga timmen att krypköra från den ena änden av staden till den andra.

Allahabad är annars känt som platsen för Khumb Mela. Världens nummeriskt största religiösa händelse, räknat utifrån antalat deltagare på en specifik plats under en begränsad tidsrymd. Den inträffar bara vart tolfte år. Under de veckor som Khumb Mela firas med väldiga massbad i Ganges, och stormiga massmöten för landets kring-vandrande sadhuer, räknades antalet deltagare i tiotals miljoner.
Den senaste ägde rum i början av 2001, då det uppskattades att otroliga sjuttio miljoner människor genomförde det rituella badet i Ganges vid Allahabad. Och fantastiska trettio miljoner av dem hade varit närvarande vid stränderna under den första dagen. Troligtvis den största folksamling som någonsin har inträffat under hela den fantastiska mänskliga historien. Aldrig hade så många människor varit samlade på en plats som där och då. Snacka om vattenfestival. Och vi var tio månader sena. Det kändes bittert. Nästa Khumb Mela skulle firas först år 2013. Dags att boka biljett.

Hotellet i Varanasi nåddes först en timme före midnatt. Alla var totalt uttröttade efter de senaste dagarnas tidiga mornar och den påfrestande marathonkörningen från Kahjuraho. Martin hade dock, förutseende som han var, ringt och berättat om lastbilens ankomst och att den skulle vara av sen timme. Varpå hotellrestaurangen fortfarande var öppen för en nattlig middag, chicken biriyani. Dave avstod från föda då han blivit seismologiskt risig i magen. Inte helt oväntat efter den jättelunch som han hade satt i sig.
Alla uppgraderade en tältplats ute på gården till rum för en låg penning, där vi snart dråsade i säng totalt utkörda.