var mer lag än undantag på det indiska vägnätet. Där de mest oväntade situationer regelbundet behövde pareras - som traffikstockningar på grund av vilande kor eller röjningsarbetet efter den senaste olyckan

Det var också den första dagen på den hinduiska glädjehögtiden Diwali. En festival då ljuset firades i olika former och som också fungerade som det indiska nyåret, med tillbörligt dille på överdrivna utsmyckningar och fyrverkerier. Generellt sätt en mycket trevlig tidpunkt att befinna sig i Indien, alla människor var glada och upprymda.
Längs med vägen fanns allehanda stånd uppställda som sålde mångfärgade glitterprodukter och annat som intensivt pockade på ögats uppmärksamhet i sin gloriösa dekorativa smaklöshet. De kitschiga utsmyckningarna köptes av de indiska lastbilschaufförerna. Som transformerade sina, redan hårt färgbombade fordon, till veritabla åttiotalsdiscoinredningar på hjul genom att fästa glitterband i färgspektrumets hela vidd överallt där det över-huvudtaget gick - inklusive vindrutorna.

Martin kunde efter en stunds krypande och meckande under lastbilen åtgärda de låsta bromsarna, genom att helt koppla ut dem. Men problemet med vägens lutning kvarstod, den var tillräckligt stark för att hindra oss att skjuta lastbilen framåt men också alltför brant för att lastbilen skulle kunna stoppas om den läts rulla fritt bakåt, mekaniskt obromsad som den nu var. Enda chansen var att koppla loss släpvagnen och sedan låta lastbilen fritt rulla nedför backen i hopp om att motorn då skulle starta - och samtidigt få tillbaks sin bromskraft. Om den inte startade skulle den stora blå smälla in i en butik för flätade korgmöbler, med en inte obetydlig hastighet. Backen var dryga femtio meter lång och med en, som tidigare nämnts, distinkt lutning. Ett riskabelt tilltag, som inte gjordes enklare av att det visade sig omöjligt att rensa gatan bakom lastbilen på den indiska trafikens alla former och riktningar. Våra improviserade vägspärrar, samt informationen om att en tio tons bromslös blå lastbil strax skulle komma rullande på ett okontrollerat sätt ignorerades helt.

Till slut kom en engelskspråkig polis som undrade vad vi egentligen sysslade med, dirigerandes traffik och allt. Det förklarades och han nickade ivrigt. Polismannen tittade först på lastbilen, sedam på backen samt trafiken - och avlägsnade sig sedan kvickt med jagad blick. Utan att lämna den minsta myndighetsbaserad hjälp eller moralistkt stöd till våra trafikstoppande åtgärder.
Under tiden som detta fruktlösa företag pågick utkämpade Matthew en batalj med den butiksägare framför vars affär släpvagnen - som engelsmannen försökte förklara - temporärt hade placerats. Den koleriska ägaren ansåg att den skymda hans varor från presumtiva köpare. Efter att ha beskådat hans utbud, var jag bra nära att säga att han nog vann på det.

Pushkar är en märklig ort byggd kring en liten sjö och inramad med en horisont av sockertoppsberg. För hinduer är den lilla staden helig. Indiens, och världens, enda tempel helgat åt deras högsta gud, Brahma, finns där - samt en uppsjö av andra helgedomar. Pushkar fungerar som en vallfärdsort för Indiens heliga män, de orangeklädda sadhuerna. Dessa högkastiga braminer hade övergivit sina tidigare, i många fall framgångsrika, liv för att leva den vandrande asketens existens och tillvaro. Syftet var uppnå en högre spirituell medvetandenivå - samt förbättra sin position inför vad näsa liv skulle ha att bjuda på.

De senaste två decennierna har också västerländska långtidsresenärer upptäckt det idylliska Pushkar. Orten har blivit något av ett hippie-Mecka där backpackers och övervintrade blomsterbarn stannar betydligt längre tid än de planerat.
Byn har sedan utvecklats på ett sådant sätt att de två enhetligt ekiperade grupperna, långtidsresenärer med batik preferens och de långskäggiga sadhuerna med sina orangfärgade tygstycken, har kunnat samexistera, förvånas och ömsesidigt fascineras över varandras sätt att leva sina liv.

Martin stannade vid ett hotell, med pool, i byns utkant där gruppen inhystes på gräsmattan. Uppgraderade tilsammans med Matthew tältet i trädgården till ett rum för hundra rupies var. Liggunderlag och sovsäck i all ära, att kunna njuta av en riktig säng är ett signum på en civiliserad mentalitet.

Efter en stunds vila, och tillbörligt pool besök, gick gruppen strax innan kvällningen in till den heliga sjö som allting i Pushkar kretsade runt, både världsligt som sakralt. Det var ännu en solnedgång som ansågs vara ett turistiskt måste av samstämmiga guideböcker som lockade - samt middag. Sjön var inte stor, ett hundratal meter från kant till kant. Men var speciell, då stränderna undantagslöst utgjordes av ghatts som ledde upp från vattnet till vitmålade byggnader - många av dem tempel. En vy, förstärkt av skymmningens speciella ljusförhållanden, som gjorde sig som kuliss i vilken saga som helst förlagd i det fjärran österlandet.

Vi var långt ifrån ensamma om att invänta den fallande solen, trapporna ner till den heliga sjön delades med ett par hundra andra resenärer. Det var första gången som jag såg ett större antal av det moderna resandefolket (vi som följer dit var boken listar som ett bra ställe) samlat på en plats. De var utblandade med flummhippies från en svunnen tid med kläder som gjorde att färgblindhet kunde upplevas som en välsignelse. Ett par killar med dreadlocks lekte med någon slags eldar som var fästa i ändan på repstumpar, effekten blev häftig när de sedan svingade repen och flammorna runt sina bara överkroppar.

Solnedgången var sevärd, helt klart en av de bättre. När det blivit mörkt sattes ett hundratal små pappersbåtar med levande ljus ut i vattnet; en del av Diwali firandet. Stämningsfullt. Men den finstämda och rogivande bilden bröts abrubt när indierna började visa sina pyrotekniska färdigheter med dundrande smällare och allehanda granna fyrverkerier.

När vi reste oss från trapporna blev Julie, helt oprovocerat, överfallen av en stor svart fritt kringströvande tjur. Den stångade henne bakifrån med sådan kraft att engelskan bjöds på en veritabel flygtur med tillhörande blåmärken. Imponerande att hon till och med kunde reta djur med sin "jag vet bäst trots att jag egentligen inte vet någonting alls" attityd.

Bestämde mig för att leta rätt på en barberare. Mitt hår var med sax orört sedan Sverige hade lämnats tre månader tidigare. Hade heller inte rakat mig sedan Manali lämnades. Min person började helt enkelt se ovårdad ut, typ som en hippie. Efter en stunds letande fanns en frisörsinrättning som kunde befria mig från min överflödiga behåring för det mycket sympatiska priset femtio rupiers (cirka tio svenska kronor). Salongen/skrubben saknade, som sig i Indien bör, fasad ut mot gatan. Omvärlden kom väldigt nära inpå. Trevligt och socialt, men nu var det så att omvärlden just denna speciella kväll blivit tokig.

Indierna firade som sagt var Diwali ungefär på samma sätt som nittonhundratalets svenskar firade nyårsslaget, med smällare och raketer. Men på de svenska nyårsaftnarna brukar ljudvandaleriet avta någon halvtimme efter tolvslaget, i Pushkar fortsatta de festande att våldföra sig på nattens tystnad, timme efter timme. Indiska smällare var inte heller smällare i den cigarettstora betydelse som svenskar associerar med konceptet, här var det bomber i knytnäves storlek som nyttjades - gärna i riktning mot blekhudade utlänningar.

Jag hann tänka många obehagliga tankar om vad som skulle hända om barberaren slant till med det sylvassa bladet innan hakan blev pudrad och rakningen förklarad färdig. Dock först efter att en hårdhänt ”massage” utdelats som involverade omruskning av hår samt ett par maskulina smällar på rygg och axlar. Lättnaden var efteråt stor att ha överlevt denna klippning i skyttegravsmiljö.

Sällan hade mitt ansikte varit så lent. Hela vägen till restaurangen, där gruppen bestämt tid för middag, smektes haka och kinder. För mötande såg det nog rätt lustigt ut. Särskilt som min frisyr mest påminde om en skolpojke på Eton eller dylik hårt utseenderegulerad inrättning.

Restaurangen var en fullvärdig hippiehåla. Där stolarna ersatts med kuddhav, lamporna var röd-

i besiktning.

Förutom att Pushkar är ett pilgrimsmål för såväl devota hinduer som slöa backpackers är byn världsberömd för dess årliga kamelfestival. När den inträffade anlände en inte obetydlig andel av Indiens kameler (antalet räknas normalt i tiotusental) med tillhörande ägare för en intensiv kommers, köpslående och byteshandel. Lukterna, färgerna och den bubblande aktiviteten gjorde att Lonely planet (de igen) ansåg att kamelhändelsen rankades som en av planetens absoluta mest givande happenings att närvaro på, i konkurrens med sådana storheter som karnevalerna i Rio och Trinidad. Nu ville det sig tyvärr inte att vårt besök i staden sammanföll med denna begivenhet. Expeditionen missade kamelhorderna med ett par veckor.

Vandrade under eftermiddagen planlöst runt i det avslappnade Pushkar. Surfade lite på Internet, botaniserade i ett par bokhandlares begränsade sortiment, besökte ett par tempel och tittade på all den pseudoreligiösa kitsch som såldes invid dem.

En frenetisk fight uppstod när några av takens härskare, aporna, rök ihop under vilda skrik, grimaser, frenetiska hopp och vilda jakter över de plåtbeklädda taken. Att byn var fredad från våld, på grund av sin stora helighet, verkade de långlemmade inte bry sig särskilt mycket om. Troligvis skulle de bråkiga primaterna bli reinkarnerade som löss.

På kvällen tog Robin kommandot i köket och lagade en riktig god pasta. Jules var dock sur, hon tyckte att på tok för mycket pengar hade

spenderats på dyra kryddor. Det hela mynnade ut i ett gruppmöte där frågan om att köpa och tillaga maten själva ställdes mot den restaurangbesökarkultur som hade gällt sedan ankomsten till Indien. Själv var jag tillsammans med Matthew en stark anhängare av det sista alternativet. Det var enklare, mer spännande och inte särskilt mycket dyrare än att köpa råvaror på egen hand. Plus att en möjlig konfliktkälla om vad som skulle tillagas också skulle kunna elimineras.

Nu blev det inte så, då några av mina reskamrater började få ont om pengar och ville spara in på utgifterna. Samt att Jules, som var paniskt rädd för att bli magsjuk, helst ville tillreda maten själv. Nya matgrupper lottades, Matthew och Kate föll på min lott. Martin var lite inne på spåret att lotta om, då han misstänkte att Matthew och jag kanske, på grund av vår bristande entusiasm för egen hushållning, skulle bli lite för mycket för Kate att hantera.
Var inte utan att vi blev lite stötta. Även om beslutet om att laga mat inte var något som vi röstade för, var det ett beslut som gemensamt hade fattats av gruppen - och som vi naturligtvis skulle rätta oss efter.

Jaipur, Rajahstans största stad med nästan två miljoner invånare, nåddes vid tvåtiden på eftermiddagen. Skillnaden var enorm relativt de mindre orter, mer sömniga, som expeditionen hade vistats i under de senaste veckorna; det fullständigt hysteriska indiska stadstempot kom åter som en chock.

Bas upprättades på backpackerhålan Jaipur in, där jag uppgraderade ett tält i trädgården till en säng i sovsal för femtio rupies.

En tveksam överaskning var att Elaine satt i guesthousets trädgård när lastbilen rullade in. Var i och för sig kul att få träffa henne, och höra om hennes äventyr och upplevelser i ett turbolent Pakistan, men en viss oro fanns hur samvaron på lastbilen skulle påverkas. Det hade varit lugnare sedan Amristar, och Elaine, lämnades. Oron stillades dock när Elaine meddelade att hon inte skulle återansluta sig till expeditionen. Hon tänkte istället fortsätta direkt till Nepal för att avluta sin resa där. Liksom för Terje var det bergen som lockade. Hon skulle åka från Jaipur redan dagen efter.

Alla var rätt nöjda med den händelseutvecklingen, även Elaine som verkade trivas betydligt bättre som oberoende resenär än som medlem i en trång grupp.

Eftermiddagen dedikerades till att mumsa pommes frites och spela pingis på ett för ändamålet uppställt bord i receptionen. Min barndoms regelbundna spel på fritidsgårdar och hos kompisar resulterade i en rad med strålande segrar, trots att den tillgängliga racketen inte var anpassad för särskilt avancerat spel.
Åkte tillsammans med Kate och Matthew till en förvånansvärt välsorterad matbutik för att köpa ingredienser till middagen. Blev en potatis curry (alldeles för stark), en linsröra (på tok för tjock), pickles (svårätna) och ris (perfekt).
Resten av kvällen var blasè i en soffgrupp i trädgården.

Starten gick redan klockan åtta, så frukosten blev något haltande. Ett snabbt farväl togs av Elaine som skulle ta tåget i riktning mot Nepal senare under dagen. Om allt gick som planerat skulle vi träffa henne i Kathmandu, vägs ände, tre veckor senare.

Rundtursbussen var av den massiva, fyrkantiga, designmässigt udda indiska varianten där alla invändiga proportioner verkade fel och ogenomtänkta. Men vid det här laget var det alltid stor lyx att färdas i ett fordon med fönster på sidorna. Så det var svårt att klaga över sätenas konstiga lutning.
Guiden var en ung man med mycket bra engelska. Tyvärr var hans sätt att behandla information oorganiserat och helt i avsaknad av struktur. Han visste mycket, men hade inte riktigt tänkt igenom hur han skulle förmedla kunskaperna. Fakta, historia och anekdoter smattrades fram i en salig röra, helt oberoende av geografisk, skeendemäsig eller kronologisk kontinuitet.

Det första, av många, stopp var vid stadens gamla observatorium. Ett ord som för tankarna till tjocka linser, intrikata instrument av metall och vita kupoler på avlägsna bergstoppar. Observatoriet i Jaipur passar inte alls in på den beskrivningen. Det utgjordes istället av en mängd tunga och massiva steninstrument i megaformat, som vart och ett - på ett klurigt sätt - kunde mäta någon astronomisk storhet.

Komplexet, som mest påminde om en östtysk version av en lekplats, uppfördes under tidigt sjuttonhundratal på order av mogulhärskarna. Det var ett i en grupp av fem spridda på olika platser i norra Indien. Flera har överlevt historiens gång, men det i centrala Jaipur var i överlägset bäst skick. Hyllad turistattraktion som det var.

De regelbundna mätningarna av himlakropparnas positioner och rörelser utgjorde grunden för de framtidsberättande horoskop som regelbundet utställdes till mogulerna av hovets firade astrologer. De olika steninstrumenten kan således ses som den tidens prediktionsverktyg, på samma sätt som dagens besluts-fattare använder Excel, Pentiumdatorer och budgeteringsteorier.

Kommer framtiden att anse att de var lika befängda i sin metod som jag tycker att de gamla mogulerna var med sina horoskop?
Vem vet framtidens historiker, astronomer och samhällsbyggare kanske ger mogulerna rätt - framtiden kanske finns att läsa i stjärnorna? NASA tycker nog det i vart fall.

Inte långt ifrån observatoriet låg Jaipurs till storlek största och

rikaste palats. City palace. Vartifrån stadens maharadja hade regerat enväldigt i lyx och överdåd. Faktum är att den sista maharadjan (även om Indira Gandhi avskaffade titeln) fortfarande bor kvar i delar av komplexet, som han till sin helhet äger, med sin priviligerade familj.

Det rosafärgade residenset var med stor skönhet uppfört runt en grupp gårdsplaner och trädgårdar. Mönstret invändigt var återigen det extraordinära spektakulära, men i rajhastanska palats vanliga, med pråliga utställningar som syftade till att visa upp maharadjans osannolika rikedom och eventuella krigiska färdigheter.

Klädesutställningen var i och för sig bländande, guld- och silverbroderat tyg var populära material, men guidens alltför detaljerade genom-gång av alla plaggens historia gjorde den oändligt tråkig.

Rummen med vapen var lite roligare. Även om jag började bli mätt på svärd, yxor och allehanda antika skjutvapen efter de kompletta utställningarna i Röda fortet i Dheli och palatsen i

Baikaner och Udaipur. Trots att de livsförkortande verktygen i Jaipur kom i ädla metaller med inläggningar av ädla stenar och var uppsatta i elegant komponerade formationer på väggarna i representativa gallerier.

Höjdpunkten var salarna där maharadjans vagnar, elefantsadlar, bilar, möbler och andra stora föremål var upp-stälda. Att släkten var stenrik och genom århundradena hade haft en allt annan än diskret smak framgick med all glittrande tydlighet. Min favorit var emellertid en fläkt av jätteformat, i modernt serieproducerat snitt, som erbjud lindring i den klibbiga värmen.

På en av gårdarna stod ett väldigt försilvrat kar uppstält. Till formen liknade det en bägare, till storleken en bubbelpool. Antog först att det var en rest av gamla tiders brandförsvar. En plats att hämta vatten ifrån om elden blev lös. Men enligt guiden var dess syfte betydligt mer intrikat, och välberest, än så.

Då maharadjan av Jaipur vid förra sekelskiftet hade bevärdigat England med ett besök hade det silverglänsande karet använts till att transportera heligt vatten från Ganges. Den mäktiga litade inte riktigt på vattenkvalitén hos sin destination, i vart fall inte dess helighetsgrad. Karet fick onekligen vårt ständiga hamstarande av buteljerat vatten, magsjukerädda som vi var, att te sig löjligt i jämförelse.

Vid utgången satt en turisttjusande ormdomptör.

Hans vaggande kobra hade en sådan storlek att jag skyndsamt passerade i en vid halvcirkel. Att lägga en slant i en korg placerad invid en glasögonorm, med kropp tjock som min överarm och huvudet i attackställning en meter ovanför marken, var för mitt ormofobiska jag otänkbart. Hur mycket ormens mun än var ihoppsydd och gifttänderna utdragna. Plus att jag inte på något sätt ville subventionera beteendet att leka med obehagliga djur på allmäna platser.

Den konstiga bussen tog oss sedan till Amber, en bit utanför Jaipur, där ännu ett berömt och besöksvärt palats hade uppförts i bergig omgivning. Den praktfulla byggnaden klängde sig bildskönt fast en bit upp på en av de klippiga kullarnas grönskebestänkta sidor. Det var tillräckligt svårtillgängligt placerat för att bussen (med tveksam motor prestanda) inte kunde köra hela vägen upp.

Valet gavs om vi ville ta oss upp till palatset i jeepar eller ridandes på elefanter. Tyvärr var priset för att göra resan på våra snabelförsedda vänner alltför högt för att överhuvud taget kunna beaktas av budgetmedvetna ryggsäcks-resenärer. Vi trängde in oss i jeeparna.

Längs med bergsryggarna som ringade in dalen med palatset löpte en mur (som utseende-mässigt påminde en hel del om sin berömda kinesiska kollega) hela varvet runt, fast förankrad i ett tungt illrött fort på toppen av det högsta av de kringliggande bergen. Guiden utlovade att vi skulle ditt senare under dagen.

Vid ingången märktes det att palatset i Amber var ett obligatoriskt besök för besökare till Indien som bara hade tidsmässig möjlighet att avnjuta

Palatset byggdes på order av en framgångsrik general som kämpat under mogulhärskaren Akbars erövrande fanor. Krigaren hade god smak och godkände en design som var en blandning av traditionellt hinduiskt och mogulskt.

Den praktfulla byggnaden har bevarat mycket av sin påkostade glans, såväl invändigt som utvändigt, och erbjuder idag en utmärkt möjlighet för besökare att skapa sig en bild av de över-dådiga miljöer som den muslimska ledarklassen levde och verkade i - innan britterna erövrade subkontinenten.

Fick aktivt övertala Julie och Janet att betala inträdet. De ansåg sig ha konsumerat väl mycket palats under de senaste veckorna och tyckte att det var oändligt mycket mer fascinerande att beskåda de färgglatt målade (rituellt eller

Guiden hade en kort dragning innan han släppte iväg gruppen för att på egen hand utforska palatsets praktfulla utrymmen, med ögon och kameralinser.

I ett litet rum hade taket och väggarna fyllts med små reflekterande glasbitar. De frammanade en strålande effekt när ett levande ljus tändes i mitten av det annars mörka rummet. Det var som om stjärnhimlen kommit på oväntat besök. Magnefikt.

De bakre delarna av palatset var tomma, lätt förfallna och hade karaktären av en labyrint i tre dimensioner. Perfekt för ett parti Quake. Men inte särskilt kul att titta på.

för gruppens återsamling efter avslutat besök. Varpå han efter en halvtimme lite desperat sprang flämtandes omkring i palatset och försökte samla in gruppen. Timmarna var begränsade, och mycket skulle hinnas med.

Ett gigantiskt turistvaruhus, fullproppat med kommersialiserat trams, var nästa anhalt. Anledningen till det onödiga stoppet var, enligt guiden, att vi skulle få se hur batikmönster framställdes och hur äkta silkes- och sidentyg kunde skiljas från kemiskt framställda plagiat.

Den egentliga anledningen till besöket var naturligtvis att utlänska turister systematiskt skulle lockas att spendera pengar i en statligt ägd verksamhet.

För så snart treminutersförevisningen, inne-hållandes tomt pladder och självklarheter, var klar ute på parkeringen dirigerades vi med fast hand in i varuhuset och dess digra utbud. Där fanns allt som en blixtbesökare till Indien kunde tänkas betala dyra pengar för; saris i miljontals färger - den ena mer lysande än den andra, målningar och statyer av allehanda storlekar, material och motiv (företrädesvis tigrar, elefanter och mångfärgade hinduiska gudar), förgyllda svärd och all tänkbar kitsch med indisk anknytning som det var möjligt att föreställa sig.

Fick inte helt oväntat spendera mer tid i det

kommersiella templet än vad som var önskvärt, i vart fall från min sida. Guiden hade plötsligt inte ett dugg bråttom, men var väldigt mån om att alla skulle vara medvetna om att varuhuset var den absolut bästa platsen att skaffa souvenirer och minnessaker på - I hela Indien. Kvalitén och priserna skulle vara överlägset allt annat. Gissa vem som fick kommision på alla inköp.

På vägen från Amber passerade bussen ett smakfullt litet palats som låg ute i en sjö; tid fanns inte för besök. Fick i stället nöja oss med att betrakta den lilla sagomässiga delikatessen på avstånd. Enligt guiden var det maharadjans sommarpalats. En plats där svalka erbjöds i vattnets närhet under de varmaste månaderna på året.

Eftermiddagen var vid det här laget långt gången och alla började känna sig hungriga. Det var därför inte med någon större entusiasm som beskedet att bussen var på väg till ännu ett palats mottogs, trots att det skulle ligga på toppen av en ås med vidsträckt utsikt över Jaipur. Intresset ökades dock markant när guiden i nästa mening nämnde att möjlighet till lunch skulle finnas där. Det var således med tillförsikt vi satt i bussen då den på en snirklig väg stånkade sig upp på den bergskam som flankerade Rajahstans huvudstad.

Tigerpalatset, klockrent namn, befann sig innanför murarna på ett förfallet fort. Som trots de halvt demolerade murarna och raserade tornen utgjorde hem för en flock svarta vattenbufflar som snällt poserade för fotografier. De såg tunga ut, och deras horn var respektingivande. Temperamentet var dock Ferdinands.

Vår guide försökte få oss att först besöka palatset innan restaurangen intogs. Det var inte ett alternativ. Vi satte oss, mot hans vaga protester, och åt rikliga diversifierade thalimåltider på en liten uteservering. Mätta, belåtna och utvilade var vi redo att ta till oss mer sten konstruktioner.

Tigerpalatset i sig var tämligen intetsägande och gav mest ett tomt intryck. Ingen orkade längre lyssna på vad guiden malde på om. Så det var kanske mer intressant än vad det verkade. Utsikten över Jaipurs rosafärgade myller (rosa är Jaipurs signaturfärg) var i alla fall heltäckande och storslaget. Även om luftföroreningarna väl tydligt åskådliggjordes av den dimma av avgaser som bebyggelsen sveptes in i. Ett panormama som borde ha haft ett djup som mättes i mil, mättes istället i knappa kilometer.

Rundturen fortsatte längs toppen på den smala bergskammen till borgen som jag hade beundrat från palatset i Amber. Kate och Kaya var helt kaput. Oftast var de riktiga yrväder, men den här gången valde de att, sovandes, kvarstanna i den konstiga bussen istället för att avnjuta ytterligare en gammal rödfärgad stenbyggnad. Värmen och den pladdrande guiden, som bytte ämne var-annan minut, sög musten ur alla.

Som det fortifikatoriska miffo jag är fanns besöket trots allt intressant då fästet var byggt med tillräcklig skicklighet för att aldrig ha fallit i strid - trots närområdets våldsamma historia. Placeringen på toppen av ett berg var en självklarhet, de höga illröda murarna respekt-ingivande och ingång i flera försvarssteg, med uppförsbacke mellan varje port, svårforcerad. Innanför de vidsträckta murarna utpekades en

vattenreservoar, stor som en mindre sjö, som gjorde att försvararna, trots avsaknaden av brunn, kunde överleva de längsta belägringar - om maten, kamplusten och blodet räckte.

Det fanns faktiskt en brunnsliknande tingest i anslutning till en av de yttre murarna. Det cirkulärt murade hålet hade emellertid haft ett mer brutalt syfte än som törstsläckare. Där slängdes tillfångatagna fiender, förrädare och

brottslingar ned - vars slutgiltiga öde låg i att krossas till döds på klipporna långt nedanför. I vårt mer civiliserade tidevarv slängdes istället skräp i hålet, vilket de hundratals tomma flaskorna och påsarna av svårnedbrytbar plast vittnade om vid klippans och murens bas.

På en plattform stod en enorm kanon av ålderdomligt snitt, eldröret var sådant att en mindre bil troligtvis kunde idka dragracing inuti, nja kanske en smärre överdrift - men stor, grov och lång var den. Guiden förtäljde högmodigt att det var den största pjäsen i världshistorien. Han hade uppenbarligen inte hört talas om konceptet järnvägsartilleri eller de batterier som tyskarna använde vid erövringen av Sevastopol 1941. Upplyste honom inte om den bristen, gissade att han inte var särskilt intresserad. Få är.

Laxmi Narayan var helgedom/kultplats för ett modernt nybygge till religion. Där heligheter, levnadsregler och arkitektur friskt hade blandats till en mixtur som förhoppningsvis skulle locka potentiella ekonomiskt välmående proselyter.

Guiden ville sedan åka till ett modernt planetarium där det visades en film om stjärnhimlen på vidvinkelsduk. Intresset var begränsat, de flesta hade redan sett sådana filmer både två och tre gånger. Blev avsläppta vid härbärget istället, där alla kollapsade i trädgårdens korgmöbler. Beställde in ett berg med pommes frites till middag. Började tröttna på att alla ställen var vegetariska. Ville ha en stor saftiga, lätt blodig, stek att sätta tänderna i.

Ägaren till guesthouset hade satt ut en tv på verandan där Bond filmen ”Tomorrow never dies” visades. Martin och Robin, som inte hade följt med på rundturen, dök upp och ville se engelsk ligafotboll istället. Och blev demokratiskt nedröstade, trots att det var de två som bett ägaren att ta ned tv:n för just det ändamålet. Livet är ibland hårt för engelska fotbolls-supporters. Bond dödade skurken på ett spektakulärt sätt efter en rafflande slutstrid.

Kvällen var allmänt lazy innan natt förklarades och alla stupade i säng, tält och sovsäck, drömmandes om mjuka palats och hårda fort. För första gången i Indien packades myggstiften fram. Det formligen vimlade av de små blodtörstiga och sömnhämmande djävlarna i sovsalen när mörkret hade fallit.

Julie och Janet lämnade gruppen igen, för att besöka ytterligare ett tigerreservat. Självfallet var det Julies idè. Att sannolikheten att få se en randig katt var liten brydde hon sig inte om och övertalade ordrikt Janet att följa med.

Blev övertalad av Tony och Sacha att följa med dem, Kate och Kaya på en shoppingtur inne i centrum. Inte för att jag tänkte köpa något, utan snarare för att få en dos av lite kokande indisk stadsmiljö. Som i lagom omfattning alltid piggar upp, närvarokänslan var hög. En sjuttonårig skotska hakade på.
Annie, som hon hette, hade flytt från diverse problem på hemmafronten och hoppades finna klarhet och syfte med livet genom att resa i länder med sämre och mer underutvecklad ekonomi. Något som i och för sig gäller alla rygg-säcksresenärer, om än i varierande utsträckning. Men skottskan var verkligen ett extremfall. Ingen på hemmaplan förstod henne, skolan var bara skit och det servetrisjobb hon hade haft sen skolan hoppades av var också bara skit – det sista var säkert sant.

En oförutsedd och ytterst olycklig situation, från min synvinkel, uppstod när vår riksha kom efter de andra och varken Jennie, jag eller rikshaföraren hade en aning vart vi skulle. Då Tony redan hade förhandlat om priset hade jag förutsatt, uppenbarligen felaktigt, att destinationen också var spikad med rikshawallan. Nitlott.

Efter att ha konsulterat den oumbärliga Lonely Planet gissades att den gamla delen av Jaipur, med sina basarer, var målet för de andra - shoppingsugna som de var. Kom dit, men inte var mina medresenärer där. Väntade en kvart, väl synliga vid en av portarna till den gamla staden, innan vi systematiskt började kryssa igenom de fullpackade och livliga marknadsgatorna på jakt efter vännerna.

Jennie blev hårt ansatta av lystna försäljare som utifrån hennes bleka hy, kön, ålder, nervösa nyfikenhet och osäkra sätt att röra sig direkt såg ett lämpligt, skadeskjutet, villebråd att locka till sina välfyllda butiker, bodar eller gatustånd. Desto mer uppmärksamhet som Jennie fick, desto mer panikslagen blev skottskan. Ju mer oroligt offer, desto mer blod vädrade rovdjuren. De mest påträngande konfronterades därför, utöver en fast blick och ett enstavigt ”NO”, med en analkande kropp som var större än deras.

Att hitta en nål i en höstack hade varit lättare än att hitta de andra. Efter en halvtimme gavs letandet upp och det var bara att konstatera att jag var fast med en korkad, paranoid och osjälvständig skotska på shoppinghumör mitt i en kokande indisk basar. Att dumpa henne och sticka iväg på egen hand, som jag hade föredragit, var omöjligt. Jennie var inte i ett sådant tillstånd att ett dylikt handlande hade varit möjligt att försvara ur ett moraliskt perspektiv. Och att åka tillbaka till guesthouset hade varit väl patetiskt, plus att jag ville se lite mer av Jaipur och förhoppningsvis hitta ett Internetställe. Så det var bara att försöka göra det bästa av situationen och köpa läget.

Jennie ville köpa en sari. Varpå vi under ett par - långa - timmar kom att ränna runt i sarispäckade textilbutikar. Hennes shoppingbeteende var, i mina ögon, ovårdat; fientlig och oförskämd mot försäljarna, prutandes på saris och kommandes överens om ett pris, för att sedan inte köpa och varandes allmänt oberäknelig till sättet

Höll på att bli tokig, men Jennie kunde helt enkelt inte lämnas ensam. Trots att hon vid det här laget verkade ha blixtanpassat sig till den omgivande oordningen. Från att ha varit livrädd för alla indier, behandlade hon plötsligt dem alla som skit. Hur artiga och hjälpsamma de än försökte vara. Jennie drog dem alla konskevent över en kam. På egen hand skulle hon med största sannolikhet bli lynchad inom fem minuter. Hon reste inte på samma sätt som vi andra - ett ständigt krig mot omvärlden utkämpades.

De äldre delarna av Jaipur var knallrosa. Alla byggnader gick i denna dekorativt udda färg - en skyldighet enligt

Jennie köpte äntligen sin sari och vi satta av på jakt efter Hawa Mhal, vindarnas palats. Som trots namnet endast var en pampig fem våningar hög fasad i rosa sandsten, täckt med hundratals små fönster av konstnärligt perforerade skärmar i marmor. Om nu ordet "endast" kan användas för ett byggnadsverk som, näst efter Taj Mahal, toppar listorna över mest fotograferade objekt i hela Indien. Få är de rese-törstande människor som inte har sett dess förföriska bild i broshyrer, annonser, dokumentärfilmer och illustrerade artiklar i glättiga res-tidingar. Men något enskilt palats var det inte, snarare en utlöpare till det väldiga City palace som besöktes dagen innan.

Fasaden byggdes av maharadjan åt kvinnorna i hans hushåll - och de var många. Från dess små inklädda fönster kunde de fagra följa gatu-livet utan att själva synas. De indiska anständighetsreglerna igen, en ärbar kvinna, skulle över huvud taget inte vara synlig för världen utanför husets, eller palatsets, fyra vägger; eller här - en vägg. Svårt att förstå, hur det i så många kulturer verkar vara, eller har varit, en stark koppling mellan en mans rikedom och det institutionaliserade förtryck han utsatte sin fru, eller fruar, för.

Det var som vanligt en upplevelse utöver det vanliga att röra sig till fots i en indisk storstad; de starka stickande lukterna, alla färgerna, trängseln och den sprittande försäljningslusten hos handlarna. Jennie fick ungefär var tionde minut panik över allting. Försökte få henne att se situationens speciella charm. Alla ville nog inte lura henne på allt hon ägde.

Hungern satte in. Tog en riksha till en Dominos för att äta äkta fettdrypande amerikansk junkfood pizza, så mycket för den kulturella vidsyntheten. Jennie vägrade betala de tio rupies som den tandlösa mannen begärde efter avslutad färd, utan började tjafsa. Skottskan tycke fem rupiers var mer än tillräckligt. Bedömde själv att tio rupies var ett skäligt pris för den kvartslånga tranporten och betalade med ett leende. För det fick jag bannor av Jennie. Enligt henne skulle man alltid pruta hårt, för rikshaförarna försökte undantagslöst blåsa godtrogna turister. Det hade hon läst. Whoops, jag blev blåst på en krona av en utfattig indier - det känndes rätt bra. Önskar nästan efteråt att det var en större summa som jag blev lurad på.

Den indiska turgudinnan såg situationen och bestämde sig för att ingripa till min fördel. Inne på plastpizzerian satt Tony, Sasha, Kate och Kaya! Tony hade drivit dem dit, då också han drabbats av suget efter smält ost och tugg-motstånd. Blev mätt, befriad och lycklig. Efter måltiden kunde Jennie dumpas hos de andra shoppingbesatta. Och jakten på en internetanslutning kunde börja.

till storlek och inredning om en överbelamrad städskrubb. Men uppkopplingen var snabb och stabil; eftermiddagen rann snabbt undan.

På kvällen en buffémåltid på guesthousets tak; utsikten var fin men maten, som var baserad på spenat och andra vegetariska existenser, var i mitt tycke horribel.

Clint och Jules meddelade att de skulle komma att lämna expeditionen påföljande dag. Också de ville hinna vandra Annapurna rundan i Nepal innan den kommande vintern skulle göra det omöjligt. Vid expeditionens planerade ankomst till Kathmandu en bit in i december skulle, troligtvis, de högsta passen på den tre veckor långa treeken vara blockerade av snö.

Ett avsked som inte kom helt oväntat. Bägge hade varit ”mätta” sedan expeditionen kommit till Indien, i vart fall på upplevelser av typen palats, fort och tempel. Clint och Jules skulle dock åter möta upp med oss i Kathmandu för slutfesten.

De efter en förhoppningsvis lyckligt avslutad Annapurna runda, vi efter ytterligare några veckors resande i Indien och Nepal.

En improviserad avskedsfest hölls, som efter många turer slutade med att Clint blev inlåst på toaletten och att gruppen tillägnade sig kunskapen att Martin inte fick plats i de små skåp på guesthouset, där möjlighet fanns för gästerna att låsa in sitt bagage. I vart fall inte när Martin själv motsatte sig företaget.